Kristoffersson Motorsport KMS

I raden av anpassningar till mitt nya glamorösa liv som förfördelad racingpappa har jag nu varit ute i Europa på en liten miniturné.

Resan startade med tåg och avslutades med flyg. Genomgående för alla resor och färdsätt är att man uppträder världsvant, utstrålar säkerhet och pondus. Om man känner sig osäker bör man inte låtsas om det utan obemärkt snegla efter skyltar och anvisningar. Absolut förbjudet är att fråga någon annan passagerare, då är man direkt avslöjad som en turist.

Som tågresenär skall man se uttråkad ut och sitta tyst, en dödssynd är att hälsa på övriga resenärer. Det är viktigt att man bokar 1:a klass, inte för att det är så stor skillnad på standarden utan mer för att det ser bättre ut och att man då per automatik har tillträde till SJ:s lounge. Biljetten är en hel del dyrare men i loungen får man kaffe och en liten mintkaka utan kostnad. Det kunde man naturligtvis köpt i cafeterian men själva vitsen med loungen är inte vad man får därinne utan att andra ser att man går in. Tillträdet till SJ:s lounge får ändå anses vara en prisvärd statusmarkering i förhållande till mycket annat för en prestigefylld affärsman i karriären.

Efter en problemfri tågresa blev det dags för flyg. Self check in är ett måste liksom att ha biljetten på sitt kreditkort, American Express är att rekommendera. När man flyger sitter man i businessavdelningen, hutlöst dyrt men hög fränhetsfaktor. Om man av en eller annan anledning tvingas flyga ekonomi gäller det att borda tidigt så man slipper traska förbi businesspassagerarna på väg till sin plats. Bokar man business gäller däremot det omvända, borda tidigt, veckla ut en Dagens Industri för att sen titta förnedrande på amatörresenärerna som passerar, lätt framåtlutade med koll på stolsnumren, släpande på kassar med billig taxfri sprit och två halvkilospåsar M&M. När flygvärdinnan uppenbarar sig frågar man efter Financial Times eller Börsenzeitung som hon naturligtvis inte har vilket man beklagar med en ljudlig suck. Sen bläddrar men lite i DI, hummar lite för sig själv för att utbrista: - Att de aldrig lär sig, varpå man passar på att säga något helt obegripligt till sin granne som gör att man framstår som en riktig finanshaj. Det tystar den mest pratsamma businessresenärsstolsgranne av rädsla att inte vara nog insatt, vilket gör att man undviker obekväma frågor och ser till att resten av resan blir lugn och tyst.